Kategorier
Skyltar

VARNING

20110810278

Det här är ju egentligen rätt ordentligt gjort, ansvarsfullt. Det som ser ut att vara en varning för en fara av något slag, är i själva verket bara ett sätt att hålla borta eventuella skadeståndsanspråk: Varningen handlar inget om möjligheten att riva sönder kläderna, fastna med benet, ramla ner och bryta nacken. Det är upp till var och en att kliva på här, bara så länge man är medveten om att jakttornsförvaltaren kommer försöka minimera sina egna kostnader för alla skador som kan tänkas uppstå. Det spelar heller ingen roll vem det är som är undertecknare – jag gissar innehavare av jakträtten växlar över tiden och skylten följer med. Det kunde därför lika gärna stå: Ingen har ansvar för olyckor som sker i det här tornet. I verkligheten slipper ju jakträttsinnehavaren inte alls undan ansvar bara för att det sitter en skylt på tornet. Det mesta gör man ju hursomhelst ändå på egen risk, och sedan försöker man försäkra sig mot en del händelser som kan uppträda inom dessa vardagslivets riskområden. På-egen-risk-varningarna uppträder väl därför bara i de sammanhang, där det går att anta att vi har förväntningar på att någon annan står för försäkringspremierna. Markägare med lockande men farliga naturattraktioner försöker ibland skjuta tillbaka risken på den enskilde, genom att sätta upp skyltar om vilka aktiviteter som sker på eget bevåg. Alternativet är annars att förbjuda ”beträdelse”. Skjutfältet självt vacklar mellan dessa lägen: Ibland är det förbjudet att vara på fältet (när de skjuter nämligen), ibland får man vara där men då tillsammans med en rad varningar (Rör ingenting! Stå stilla!), som är till för att få besökare att självmant och duktigt välja avstå från att skjuta över risk till försvarsmakten (som råkar vara jakträttsinnehavaren för fältet, den som får pröjsa om någon skadar sig på skott eller projektiler). Till skillnad från jakttornsförvaltaren som försöker lansera en klar och tydlig ansvarsmodell (det finns ett avgränsat objekt, tornet, det finns en som uttalat inte har ansvar, och en som uttalat har ansvar), befinner sig försvarsmakten i ett ansvarsträsk. Att fältet är avlyst betyder inte att alla vet om det, och människor kan därför komma att vandra in över gränsen trots att det är förbjudet (vissa gör det rentav just för att det är förbjudet). Gränsen i sig själv är inte överallt vidare tydlig. Explosiva föremål är farliga, men vissa människor tycker det är spännande att själva försöka avgöra om en projektil är avfyrad eller en blindgångare. Ansvariga för skjutövningar ska se till att inga oexploderade föremål blir kvar i terrängen, men eftersom det är mycket folk där samtidigt, och eftersom respekten för ansvarsplikter i vissa organisationstyper tenderar att sjunka en bit i varje organisationsled, lämnar övningarna efter sig både det ena och andra som kan locka upphittaren till experiment. (Jag har tappat mitt magasin. Var då? Vet inte, där borta nånstans.) Borde då inte de ansvariga radikalt skärpa upp säkerheten, i alla ändar? Svaret är väl enklare än man gissar: Staten behöver inte bry sig. Det är bara till sig själv staten ger rättigheterna att driva den här sortens verksamhet. Att sedan låta folk vistas på fältet i skjutuppehållen är en eftergift åt krav från olika andra samhällsintressen. Skulle någon skadas eller förolyckas är det inga bekymmer. Blir det en fråga om skadestånd har staten de resurser som krävs, och innan det uppstår en situation av skulderkännande har staten hur stora juridiska resurser som helst för att skjuta över risken till den enskilde, eller för att förhala processer i all oändlighet – en match där den klagande på alla sätt befinner sig i omätbart underläge. Jag är inte det minsta bitter eller upprörd över detta förhållande (jag går på fältet på alla sätt lugn inför sakernas tillstånd). Det har ju inte heller inträffat särskilt många olyckor här, vare sig bland militärer eller civila. Jag tycker bara det är givande att minnas statens privilegium: Den uppträder så demokratiskt och civiliserat som det för ögonblicket passar den, men i ett läge då dess egna abstrakta rationaliteter blir trängda, kommer den alltid sätta sina principer framför den enskilda lidande människan. Staten värnar om folkets väl och ve, men inför den individuella människan är den iskall.

—

Visst har skylten ett nummer också, handskrivet, i övre, vänstra hörnet, inom en ring? Kanske nummer 11? Texten har bleknat med tiden. Jag undrar om det gör någon skillnad, alltså om numret någonsin hade en uppgift. Det finns ju bara ett torn inom det här området: Hittar man alls till tornet så har man hittat tornet, det går så att säga inte att förväxla med ett annat. Kanske numreringen fyller en annan funktion? Den kan ha med underhållet att göra, för att göra det möjligt att snabbt bocka av utförda insatser på en lista (Vi har gjort färdigt till och med elvan nu!); eller andra förtecknande ändamål, ägarförhållanden, vad vet jag. Det är lika sorgligt förvirrande som fältets övriga numreringsambitioner: De urblekta, knappt synliga tecknen påminner mig bara om att tiden går, att de ögonblick då jag stolt och i självsäker förvissning utför det jag tror är riktigt bra, och tror kommer förbli riktigt bra, blott är meningslösa bloss som strax falnar och dör ut.

—

Det är roligt att se den här jägarmyndigheten plötsligt insatt i sammanhanget för den största, högsta, tyngsta skjutmyndighet som finns i fredstid. Varning va, i en omgivning som verkligen har något att varna för, raketer och granater, maskingevär och kulsprutor.

Kategorier
Träd

Transition (10)

20110807268

Kategorier
Skyltar

56

20110813281

Ett tjusigt exemplar i den tjusigaste nummerskyltserien. Jag kallade den serien klassisk, och inser nu att det förstås bara är en bekännelse till den medelklassposition som avgudar moderna antikviteter: Vi som har förstånd att uppskatta en riktig kvalitetsskylt, med proveniens. Men under den ironin verkar estetiska principer som inte för ett ögonblick skäms för sitt ”citerande” förhållningssätt, den skyddsväst mot allt äkta engagemang som gör det möjligt att när som helst kunna backa till Jag tycker den är intressant, istället för att tvingas försvara det förbehållslösa Jag bara älskar den. Det är ett kvalitetsbegrepp som blir dubbelt fegt: Dels vågar jag inte stå för mina val rakt av (Jag köper alla mina möbler på Jysk för där har de bara snygga grejer), dels blickar jag endast bakåt, mot de epoker som passerat, och skyndar mig ivrigt att försöka vara först att upptäcka ett nytt outforskat område (begagnade industrimöbler). Hur högljutt jag än skulle försöka förklara hur patinan hos dessa redan brukade föremål åstadkommer en aura av skönhet, något nytillverkade prylars glatta yta aldrig kan utstråla, kommer jag inte kunna överrösta den samtidiga röst som berättar att mitt liv är över – jag har aldrig haft någon framtid, framför mig har alltid bara funnits detta ständiga vända mig tillbaka till det som varit.

Kategorier
Byggnader

By

20130331036

Det är en liten by som uppstått på heden, alldeles mellan de rivna byarna Killehus och Bäckahus (bland träden till vänster i bild), och den likaså rivna byn Kyrkokullen (bakom kameran). Husen är kulisser uppställda på var sida om en tänkt bygata. Invid husen står invånarnas bilar parkerade. På markerna runtom går bybornas fårflock och betar. Det är en fin plats för att anlägga en by, också för militären. Jag undrar i vilket land den i deras fantasi befinner sig.

 

Kategorier
Skyltar

Utan beteckning (3)

20130331033

Det här är i närheten av Dammåkra, förr en gårdssamling, nu militärens högkvarter på skjutfältet. Skylten är av samma typ som den i posten Utan beteckning. Fast båda är rostiga såg jag den fulla likheten först när jag insåg att jag fotat den förra skylten från andra hållet. Det är en stadig konstruktion, som överlevt vad vet jag kanske så mycket som fyrtio år av vintrar, stormar och väta utan att påverkas särskilt mycket. Konstruktionen är framsynt: Skyltdelen är tänkt att kunna skruvas av från stolpen, antagligen för att den som gjort skylten, eller beställt den, tänkte sig att budskapet skulle kunna komma att förändras över tiden, skylten underhållas, och så vidare. Nu är allt fastrostat, och budskapet verkar mindre aktuellt. Det är något om en kabel, men jag gissar att den informationen inte längre har betydelse.

Utan beteckning… Det är förstås en fånig rubrik på en post, till synes lika effektsökande som när en målare ger sin tavla titeln ”Utan titel”. Jag har inte valt rubriken för att försöka vara fiffig: Praktiken att tilldela något det självmotsägande namnet Jag har inget namn uttrycker i verkligheten inte ett hån mot namngivningen, utan respekt för den, kanske därmed också rentav ett slags skräck; bekännelsen av ett nederlag. Varje titel avsedd att peka ut identitet för ett enskilt föremål, instiftar alltid också redan namnet för en genre, vars medlemmar därefter skiljs åt endast genom ordningstalet. Den konstnär som en gång målat tavlan Solnedgång, kommer nästa kväll döpa samma motiv till Solnedgång II. Det vittnar inte om fantasilöshet, utan allvar inför den uppfordran som genren reser: Genren pekar mot den verkliga verklighet varje enskild målning sedan, om igen, försöker antyda (inte solnedgången, utan tavlan). I den här långt banalare naturspaningen är skyltarnas familjer och skylttalens ordningar korsande genrer som uppvisar en gåta: Hur människors på avstånd alltigenom obegripliga aktiviteter avsätter kvardröjande rester i landskapet, som dofter, ljud, värme som mycket långsamt driver mot upplösning utan omedelbar infästning i den levande människa som en gång lämnade kvar dessa spår. Skyltens anvisning blir därför mångdubblad. Den pekar också alltid tillbaka mot det verkliga ögonblick då den sattes upp där, på sin plats, och mot hela det komplexa sammanhang som motiverade detta ögonblick. På samma gång pekar den ut landskapet självt: Trivialt för att den står här och tecknar fältets historia, men mer fördjupat också för att den tecknar landskapet, den blir ikonisk för landskapet som detta fält. Titeln Utan beteckning berättar därför en omtagen sorg: Skylten i den genren vill inte säga sin beteckning, alltså inte avslöja sin anvisande funktion, endast stumt avvisa sin egen plats, tillhörigheten till varje genre och därigenom också sig själv – dess på en gång oanfrätta och sönderfrätta gestalt tecknar Jag är en människa men jag är utan ansikte.

Kategorier
Skyltar

52

20130331034

Nummer 52 i en numera välkänd, liksom ”klassisk” serie: Hur jag har fäst mig vid den här stabila, hållbara skylten, kommer ihåg alla möten med var och en skylt, till och med vädret den dagen. Det som är duktigt gjort och omsorgsfullt infästat i marken blir kvar. Det här exemplaret är dessutom särskilt oskadat på alla sätt, har inte ens några skotthål, det betyder: Kulor har aldrig vinit åt det här hållet. Bakom skylten är det inte tillåtet skottfält. Ur sakernas tillstånd kan man utläsa de konstigaste saker.

Kategorier
Byggnader

Värn (8)

20130331035

Det här är ett värn av samma typ som det som visas i posten Värn, kalla det för en brunn i genomskärning (en kort brunn). Den är nedgrävd i marken men nu är utrymmet i den fyllt av jord och annat. I brukbart skick gissar jag det är tänkt att någon eller några ska stiga ner i brunnen, och därnere ska de utföra något slags aktivitet som har med skjutande att göra. Det kan ha haft med målhanteringen att göra (sticka upp en skylt genom hålet i taket och sen försöker alla träffa den); den kan också ha varit mer av övervakande karaktär (träffmarkering, varningar av olika slag). Eftersom den är öppen mot öster var det väl där som skotten slog ner; skyttarna lär då ha befunnit sig nordväst om eller väster om det här värnet.

Jag förstår att om man ska kunna vara i kriget på riktigt behöver man öva för det. Ändå är det något på en gång skrattretande, sorgligt och pinsamt över de här skjutfältspraktikerna. Det är här soldaterna övar sig på de hårda sakerna (de mjuka övar de på annan plats: leva i fält, krypa i lera, laga mat tillsammans i storkök, sova i kollektiv, lyda order, sköta sin utrustning, springa, hoppa, krypa, ge upp sin personlighet och individualitet): skjuta med gevären och kulsprutorna, kanonerna, pansarvapnen, stridsvagnarna, under fältmässiga förhållanden, i trupp, till och med en hel bataljon (att sikta och träffa övar man väl på skjutbana). Det är som att vara anmäld till årets Vasalopp, bosatt någonstans där det inte finns snö: Man får åka fram och tillbaka på asfaltsträckor iförd skidor med hjul. Jag letar efter en mer givande (”träffsäker”) jämförelse här (det var vårvinterbilden som förledde mig: Jag skulle kunna sitta på den betongbänken och dricka ett glas Glühwein i vårsolen): Det tragiska som ligger i att med stort allvar under lång tid förbereda sig för en aktivitet som inte alls går att efterlikna utanför aktiviteten själv. Det går inte att öva krig, bara vara med i det. Det är också denna realitet som gör skjutfältet så komiskt: Det stora allvar med vilket de ansvariga genomför alla övningar försöker hämta sin kraft från den svåra uppgiften (den svåraste av dem alla typ), men det går ju inte att öva sig på att döda och bli dödad, i organiserad grupp; eller resten av den där verkligheten. De här värnen som jag dokumenterar i taggen ”Värn” har ju bara undantagsvis något med kriget att göra (det är inte ett första världskriget-spel man tränar för här), utan utgör istället en konsekvens av arbetsmiljölagstiftningen (föreskriften Skjuta med skarp ammunition bland andra människor som rör på sig). De är till för att få övningen att fungera under just den förutsättningen, att det är en övning, inte riktigt krig – Alla skjuter som galningar här och för att få styrsel på det behöver vi funktionärer och de behöver visst skydd nu också annars vägrar de ställa upp. Skyddet för funktionärerna har så klart växlat över tiden, inte bara i takt med skyddslagstiftningens utveckling utan lika mycket den teknologiska utvecklingen. Förändringarna av skyddsteknikerna, vapensystem och systemen för målreglering har vandrat sida vid sida under årtiondena, och i omgångar ökat och minskat kraven inbördes mellan dessa områden. Vi kunde kanske få en bild av denna rörelse om vi skiktade kartan i årtionden med de olika anläggningarna utsatta. Ändå hjälper det oss väl dåligt. Står vi vid en anläggning kommer vi ändå inte att kunna begripa sammanhanget (likt när man ser en gammal borg alldeles bredvid motorvägen): ”Amen här kunde de väl inte skjuta det är ju bara tät skog här.”

Det är något rörande också med den här ambitionen till kvalitetssäkring. Det duger inte att bara fara rundor på fältet och skjuta på allting (just det soldaterna gör när befälen inte ser på). För att kunna bokföras som utvecklande måste övningarna uppvisa likheter med riktiga strider, krigsmässiga förhållanden. Men fältet är ju anlagt för att passa en viss typ av vapensystem i en viss typ av strid i ett visst landskap, det här nämligen. Avståndet mellan övning och verklighet blir därigenom ännu större: Siktlösa djungelområden eller otillgängliga bergslandskap finns inte med på övningskartan. Det är uppenbart att den som föreslog ett skjutfält av samma storlek i ett extremt svårforcerat bergsparti skulle få sparken: Där går det ju inte att skjuta med vapnen, inte rycka fram med stridsfordonen, det fattas skottfält.

Kategorier
Skyltar

Skyddad enligt lag

20120706339

Det är en liten röd skylt fastnitad på ett rör som är nedslaget i marken framför de här resterna av ett träd.

20120706337

Jag undrar vad det är som är skyddat. Genuset kunde peka mot att det är något annat än trädet, men jag gissar att alla skyltar av det här slaget har samma lydelse.

20120706338

6,14 M – ska det vara meter kanske? Är det trädstubben själv som avses. I så fall ett mycket märkligt objekt att skydda. Den kommer snart att vara borta. Bara en mycket infekterad strid i det förflutna skulle kunna motivera den här skyddsåtgärden för en stubbe. Då ser vi i verkligheten ett slags subversiv akt här: Myndigheter som står mot varandra, lagrum som prövas mot lagrum; eller självständiga tjänstemän som satt sig i sinnet att stå upp mot andra tjänstemän.

Själva lagbegreppet får underlig gestaltning. Eftersom jag inte vet vad som skyddas får jag heller ingen vägledning vilken lag det kan vara fråga om. Jag blir vilse. Även när vi bryter mot lagar vet vi oftast att vi gör just det. Vi har så att säga lagen med oss när vi kör på vägar där vi inte får, tjuvskjuter djur, fiskar i vatten med fiske förbjudet. Men hur ska jag veta om jag bryter mot den här lagen? Den blir snarare av typen ”Allt här är förbjudet!”. Jag blir stel och ängslig: Kan jag stå här? Kan jag gå här, sitta ner, spotta, pissa? Därmed går detta ”Enligt lag” mot parodisk myndighet, detsamma jag när jag var ung kände inför förbudsskyltar som kompletterats med ett ”Överträdelse beivras”. Den sortens upplysningar, som självsäkert tycker sig kunna avstå från att ange det konkreta sammanhanget, tecknar numera oavsiktligt bilden av en sedan länge helt försvunnen tro på överhetens allseende makt.

Det är också storartat med nummersättningen: Det här är objekt nummer 723692 som skyddats enligt denna lag. Var är de andra 700 000 grejorna? Var är registret?

Kategorier
Skyltar

97

20120815344

Den här är av samma sort som 72 och 79, och serien blir ju nu imponerande hög. Jag har bara hittat 3 stycken. Kanske är det för de försvunnit (den här håller ju på att falla), kanske håller de sig undan.

Kategorier
Skyltar

61 (2)

20110618116

Här presenterar jag nu skylt nr 61, i samma serie som skylten 61, och i verkligheten den post som borde ha fått nummer 61, eftersom den som fått det numret egentligen ju är nummer 64… Jag har själv krånglat till det och lyckats skapa dubbelt falska dubletter. Med tvåan inom parentes ger jag sken av att vi här står inför två skilda skyltsystem där samma nummer dyker upp två gånger, men det är ju samma skyltsystem. Genom att låtsas att båda skyltarna inom samma skyltsystem har samma nummer, framställer jag de ansvariga som idioter: De skulle ha satt upp samma skylt på två ställen.

Då kunde jag bara ändra på posternas namn, så skulle jag kvickt kunna rätta till det misstag jag själv begått. Men det är inte bara för principernas skull jag värjer mig mot det (posterna heter vad de heter, de har den identitet de har fått; jag tänker inte försöka revidera historien här, här på den plats som utmärks just av systematiska försök att utplåna historien, på samma sätt som i verkligheten alla krigszoner uppstår ur obeveklig vilja att försöka ändra historien). Jag har i själva verket blivit osäker över vad som är vad, vilken skylt som är vilken och var den står i landskapet. Det låter larvigt förstås, det problemet borde lätt ha kunnat avhjälpas genom ett striktare system för att koppla samman foton med koordinater och tidpunkter – koppla varje dokumenterat fynd till kartan. Men jag hade inget sådant system. Fotona ligger lagrade på olika ställen och i olika apparater. Jag har irrat runt på fältet oräkneligt antal dagar, korsat mina spår och rutter tusen gånger; under en enda promenad kan jag ha gått hela fältet från söder till norr, från öster till väster. Är det här samma skylt som den i post nummer 61:

20120405333

Mycket har i så fall förändrats, tiden har gått, livet självt är ett annat. Det sammanhang som i den första posten 61 hade närmast sublima kvalitéer (stäppmarken, trädsamlingen på höjden, motljuset; färgernas märkliga förmåga att vända landskapet på något sätt ut och in) framstår nu tömt på all mening: Det är inte fråga om att det är på vårvintern nu, då allt ser annorlunda ut, utan att allt verkar så stumt, platt, meningslöst, så… verkligt. Den upphetsande förtrollningen bruten. Det går att skymta mig själv i bildens nederkant, som skugga med telefonen framför det tjocka huvudet, liksom i hela min gestalt misstrogen (: Hur har jag hamnat i detta? Måste jag alltså vittna nu? ). Är det på samma plats som förut? Har de flyttat skylten? Är det bara tidens gång som brutit ner allting (fler skotthål, större rostangrepp, snö och regnstormar)? Har jag blivit snurrig i huvudet? Har landskapet lurat mig? Är jag samma människa, tog jag verkligen det förra fotot… Är det inte just den här heraklitiska gåtan jag fastnat i här: Hur kunde jag tro att jag skulle kunna dra fram och tillbaka alldeles planlöst här över fältet utrustad med mina kråkinstinkter och en gammal mobilkamera, i föresatsen att dokumentera ett långt historiskt skeende och framställa det i formen av ett platt skikt som helt och hållet utspelar sig i samtidighet, utan att tiden skulle komma in i själva dokumenterandet: åren gå, landskapet förändras, jag själv bli en annan: Min skugga inte längre påminna om mig själv utan om en annan, främmande. Främmande för den jag var då; omvänt främmande för den jag är nu. Min skugga tycks vilja antyda att jag verkligen var där, jag knäppte den där bilden – men jag vill inte kännas vid det (jag minns inget, jag känner inte igen det, känner inte igen någonting egentligen: jag har glömt, har gjort annat under tiden, i mellantiden). Men det första fotot var ju taget från andra hållet! Så enkelt kunde vi kanske lösa frågan… Men i det riktiga livet är aldrig hållet ett enkelt begrepp, aldrig en punkt och en riktning i ett neutralt koordinatsystem; den pilen pekar lika mycket bakåt i ett liv som den i hurtig optimism försöker peka ”framåt”: Jag har en annan kamera nu eftersom den förra dränkte sig i regnet här på fältet, min syn har försämrats märkbart på den här tiden, framför mig nu ligger på ett tydligare sätt än förut döden. Och jag menar det är likadant för de andra, de som i varje ögonblick tror de kontrollerar det här fältet, den här historien; de som inbillar sig att de med hjälp av sina enorma resurser, sin erfarenhet, organisation, kompetens, vet bäst inte bara hur man håller ordning här, märker ut, märker upp, river ner, krattar, täcker över, utan hur man döljer alla spår, förintar det som varit. Också de är tvungna att erfara att spåren kommer tillbaka, sticker upp ur marken igen, landskapet vrider sig några grader för att plötsligt blotta det som nyss var övertäckt. Att minnena kan vara försvunna under lång tid utan att visa sig, för att sedan dyka upp igen på en helt överraskande plats; visa sig vara annat än vad någon trodde, visa sig plötsligt och oväntat kunna hålla fram ett radikalt annorlunda landskap, nu sett från andra hållet.

—

Skylten 61, alltså den riktiga 61:an, den som faktiskt visar nummer 61, står i ett vägskäl mellan två mycket gamla vägar. Den ena följer utmed höjdens sydsida, runt till odlingsmarkerna och de gamla byarna och gårdarna i fältets sydöstra del. Det var farvägen för resande norrut, mot Vittskövle och Kristianstad. Vägen uppstår söder om den lilla byn Brostorp i fältets norra kant, där den delas till den gamla Ystadvägen, som löper genom Brösarp och sedan vidare söderut, och denna väg som efter att ha löpt rakt igenom skogen ner till Flodahus vrider mer söderut igen och fram till detta kors. Den väg som efter delningen i det här korset fortsätter rakt söderut är den gamla Simrishamnsvägen. Den kallas numera Linnés väg, efter att Carl von Linné for här i vagn natten till den 29:e maj, på väg till Ravlunda. Alla som skulle till Simrishamn från Kristianstad åkte här.

Skyltarna står som i ett litet utomhusmuseum. Vad den första huvudlösa stolpen haft för budskap vet jag inte. Den är av samma slag som i posten Samtalet (8), men den har ju inte heller skylten kvar. 61 viftar sedan så glatt framför den myndiga Motortrafik förbjuden.

Kategorier
I naturen

Samtalet (13)

20120316326

Kategorier
I naturen

I naturen (12)

20120316325

Kategorier
I naturen

Samtalet (12)

20120316323

Jag inser hur lönlöst det är att nuförtiden försöka driva en genre som Samtalet för att beskriva ett möte mellan en människa – kameran – och naturen. Mellan den äldre folktrons tradition att skaka liv i naturen, och den moderna tecknade seriens förmåga att låta vad som helst vara människa, finns det inte utrymme för något samtal alls. Det är tyst där. När jag tittar på mina foton i den här serien, ser jag bara någon av dessa ytterligheter: Antingen naturen besjälad av en ande eller ett speciellt väsen, eller också ett glatt träd med ansikte och armar som hojtar och för upprörda budskap vidare. Något rum för öppet samtal uppstår inte, det där vi inte längre berättar för naturens röster vad de säger, utan istället lyssnar. Egentligen kanske jag kommer denna aspekt av naturen närmare i den serie som heter Transition, även om den ibland blir väl melodramatisk, ibland också den tramsar in bland de tecknade figurerna. Det samtal jag letar efter skulle i allra bästa fall kunna utspela sig i det hypertunna skikt som vilar mellan den bortvända tystnad som bilderna i Transition försöker fånga, och den liksom bittra stumhet som ljuder ur objekten i serien I naturen. Hur det skiktet ska kunna komma i vibration vet jag inte. Jag skulle vilja ge ut en handledning i konsten att föra detta samtal, men jag har ingen aning om vad den skulle behöva innehålla.

Kategorier
I naturen

Samtalet (11)

20120323330

Kategorier
I naturen

I naturen (11)

20120706342

Kategorier
Skyltar

Utan beteckning (2)

20120722343

Ruiner och fasta lämningar inger en känsla av vördnad inför människornas obestämda aktiviteter: De var här, de höll på, allt storartat var i verkligheten vardag; all vardag ter sig för oss storartad… Med en lämning av det här slaget får jag i förstone en omvänd känsla: Jag övermannas av det sorgliga med det här. Någon, vid något exakt tillfälle, har velat signalera någonting, meddela sig, anvisa något. Det var viktigt, det var riktat till några, det skulle vid en viss tidsrymd överräcka ett viktigt budskap: Stå här! Ligg! Sitt! Hugg! Inte här! Här! Skjut (något)! Vad vet jag. Jag känner plötsligt större ömhet vid detta att jag står inför en brusten kommunikativ gest, än inför de oavsiktliga resterna av levande människors försvunna mödor, de jag annars alltid i verkligheten med ett slags blygsel generat smygtittar på, parasiterande, asätande… Här: Mer en lätt panikartad upphetsning över att någon tappat något i farten: Hallå! Stanna! Det ramlade av, den välte, tiden gick, det regnade, texten löstes upp…

(Det finns något slags stelnad rörelse här också (jag menar i verkligheten), som kunde rekonstrueras, följas i spåren, nystas upp bakåt steg för steg, som en komplicerad fälla som låtsat oskyldig slagit igen över en intet ont anande (lägg märke till hur skylthuvudet brutalt och oförklarligt slitits i delar i bildens vänstra nederkant), och så listigt och osannolikt att den inte gör sig några bekymmer att dölja sina spår: den centrala stöten som fallit från höger in mot centrum, blocket som delat sig för att erbjuda ett svalg att skyndsamt sluka skylten i, löven som rusat till för att täcka spåren, mossan som växer till, pinnen som fallit…)

Ju mer jag tittar på fotot desto mer börjar dessa skilda perspektiv sammanfalla, falla samman i varandra: Stenarna, som resterna av en byggnation, lavarna, som likt ett slags ringorm breder ut sig över stenarna, mossan som sakta kryper upp över skyltens stav, nedfallna löv och kvistar… Tillsammans erbjuder dessa gester en övergång mellan det placerat historiska, och det tillfälliga, sammanhangslösa, förlorade nuet: De vävs samman, generöst, försonande, till en rörelse som på en gång förmår ta det rastlösa, medvetslösa, upphetsat självfixerade nuets angelägenheter och föra det samman med det tystlåtna bruset från människovarandet, till: något som blir helt begripligt.

Kategorier
I naturen

I naturen (10)

Kategorier
I naturen

Samtalet (10)

Kategorier
I naturen

Samtalet (9)

Kategorier
Skyltar

Riksantikvarieämbetets nederlag

Bilden är kanske i förstone lite otydlig, men den dokumenterar en raserad inhägnad som var rest av Riksantikvarieämbetet – se de små skyltarna med runmärkningen (det är väl Länsstyrelsen som sköter det praktiska å ämbetets vägnar). Inhägnaden har vält (mest av tiden gissar jag, det är inte jag som haft omkull den), sedan har någon släpat ihop virket i en hög (i väntan på vad?). Ville jag vara lustig skulle jag kalla det en lämning efter Riksantikvarieämbetet, och i min tur märka upp den på något sätt (mer beständigt kanske). I verkligheten lider ämbetet dubbelt nederlag här: Inte bara har deras markering av en fornlämning rasat ihop i en hög, själva lämningen är också (avsiktligt) förstörd.

Det de ville skydda och markera här är ett stenblock med hällristningar (i formen av skålgropar, så kallade älvkvarnar), ett block som redan vid tillfället för inhägnandet var sprängt i bitar.

Ämbetet är upprört. I sin fyndrapport skriver de:

1) Älvkvarnsförekomst, rest av, 2×1.5 m (NV-SÖ), i block, restav, ca 4.5×3.5 m st (ÖNÖ-VSV) och nu ca 1.3 m h, bestående av ca40 älvkvarnar och 2 ovala fördjupningar. Älvkvarnarna är 3-6 cmdiam och 0.5-2 cm dj, flertalet är vittrade. De ovalafördjupningarna är 10×6 cm st och 2 cm dj, vittrade. Förekomstenär belägen i blockets NÖ-sluttande sida, begränsad åt SV av ensprängkant. Större delen av blockets SV del har sprängts(skjutits?) bort relativt nyligen (mycket tragiskt!). En senjordvall ansluter till blocket i N.10 m V om nr 1 är:2) Älvkvarnsförekomst, 1×0.7 m (ÖNÖ-VSV), i block, ca 1.5×1 m st(ÖNÖ-VSV) och ca 0.2 m h, bestående av 5 älvkvarnar. Dessa ärbelägna i blockets flata, svagt S-SV-sluttande översida.Begränsad av torvkant åt S.

Det är uppenbart att de inte kan avhålla sig en dom över avsiktligheten i detta (”skjutits?”), och reaktionen är så stark som den här typen av rapporter kan tillåta sig; det sipprar ut ur texten. Ändå är jag osäker över hur autentisk kraften i detta är. Ämbetet har låtit läsa in de handskrivna texterna till digitalt format med hjälp av en särskild mjukvara för den sortens översättningar mellan medium. Texten är sedan inte manuellt kontrolläst. Mjukvaran är imponerande. Ändå kan den ju göra misstag, till exempel missa på skiljetecken, förkortningar eller ordmellanrum.

Det är två lämningar här, och de är tecknade på olika sidor eller uppslag i den anteckningsbok där dokumentationen har förts in. Jag tycker det verkar ha blivit ett fel i faksimiltrycket av det aktuella uppslaget: Antingen har man råkat fotografera samma sida två gånger (i tron att man fotat båda), eller så har man helt missat den ena sidan (det är svårt att känna sig helt säker här, eftersom det är hopplöst att veta om ämbetet presenterar två skilda lämningar här eller bara en enda – söktjänsten för kartan levererar olika resultat varje gång, och resultatet är dessutom dynamiskt och godtyckligt numrerat utifrån principer som bara har med kartpresentationen att göra, och ingenting med lämningarnas identitet). Därför kan man inte se hela den digitaliserade texten i faksimil. I den del man ändå ser, finns inte kraftförstärkningen med (utropstecknet alltså, trots att det verkar vara rätt text i övrigt):

Parentestecknen är inte heller med. Om än punkten och det lilla kluddet ovanför den skulle ha kunnat ge upphov till ett utropstecken, så kan parentestecknen, av uppenbara skäl, inte uppstå ur kludd. Trots att texten inte i övrigt är korrigerad, känns det som att det är gjort tillägg här, som ökar emfasen i ämbetets reaktion.

Riksantikvarieämbetet är i underläge i förhållande till Försvarsmakten. Det är inte den enda interna statliga strid om territoriet som utkämpas här. Även Naturvårdsverket och Försvarsmakten har av och till olika uppfattningar om den reella möjligheten att efterleva kraven på ett Natura 2000-område, i det fall marken ständigt belastas av stridsövningar. Men det är inget sten-sax-påse som gäller här. Försvarsmakten smäller alltid högst. Vi är ju alla fullt medvetna om att krig alltid åsidosätter alla värden, också kulturarvet och naturen. På ett sätt som är svårt att tänka innebär detta att krigets egna inre värden alltid är abstrakta, bortanför de levande människorna själva och allt som har med de levande människorna att göra.